Elin höll upp mobilen framför spegeln i tamburen, log mot sin egen bild och skrev "so cute🥰😚😘" under bilden hon just laddat upp. Klockan var kvart över sju på morgonen, och lägenheten på Södermalm låg tyst bakom henne. Hon hade inte hört Marcus resa sig från köksbordet förrän hans röst kom bakom hennes axel.
"Vem är det du skriver till?"
Hon släppte nästan telefonen. Skärmen visade fortfarande chatten, ett namn hon inte ville att han skulle se — Jonas, en kollega från reklambyrån, som hon börjat mejla med om annat än arbete för tre veckor sedan.
"Ingen," sa hon och stoppade telefonen i fickan. "Gruppchatt med tjejerna."
Marcus stod kvar i dörröppningen med kaffemuggen i handen. De hade varit gifta i sex år, bott i den här lägenheten i fyra, och hon kände igen den där tystnaden som kom när han inte trodde henne men inte orkade säga det rakt ut.
"Du har mejlat på kvällarna. Suckat åt skärmen. Skrattat åt saker du inte visar mig."
"Vi jobbar med en kampanj tillsammans, det är allt."
Han satte muggen på hallbordet, försiktigt, som om han var rädd att den skulle gå sönder om han satte ner den för hårt.
"Jag hittade din laptop öppen igår kväll. Jag läste inte, jag lovar. Men jag såg ditt ansikte i webbkameran, det lilla fönstret uppe i hörnet under ett videosamtal. Du log på ett sätt jag inte fått se på länge."
Hon kände hur halsen drog ihop sig. Det fanns ingenting att säga som inte redan var en bekännelse.
De två veckorna som följde blev en lång tystnad fylld av korta meningar om disken och räkningarna. Marcus flyttade sina kläder till gästrummet utan att förklara varför, och Elin lät honom göra det. Hon fortsatte träffa Jonas på lunchraster, i trapphus, på ett café vid Medborgarplatsen där ingen från kontoret brukade gå. Hon berättade sig själv att det bara var vänskap, att hon behövde någon som såg henne, att Marcus hade slutat se henne för länge sedan. Men varje gång hon kom hem och mötte hans blick vid ytterdörren visste hon att hon ljög för fel person.
Det var Marcus mamma som ringde en tisdagskväll och bad Elin komma till familjens sommarstuga utanför Norrtälje. "Han har inte svarat i telefon på två dagar," sa hon, och rösten skakade på ett sätt som fick Elin att glömma allt annat och sätta sig i bilen samma kväll.
Stugan låg mörk när hon kom fram, bara ett svagt sken från köksfönstret. Hon hittade Marcus vid köksbordet, med en hög olästa mejl uppe på skärmen — hennes mejl till Jonas, utskrivna, som han tydligen bett hans bror hjälpa honom komma åt genom det gemensamma molnkontot de aldrig stängt ner. Han hade läst allt. Varje rad, varje "jag saknar dig" hon skrivit till en annan man medan hon sov bredvid sin egen.
"Jag ville höra dig säga det själv," sa han utan att se upp. "Inte hitta det så här."
Elin satte sig mitt emot honom och lade händerna platt på bordsskivan, som om hon behövde något stadigt att hålla i. "Det blev aldrig fysiskt," sa hon. "Men det spelar ingen roll, eller hur? Jag valde bort dig ändå, varje kväll jag skrev till honom istället för att prata med dig."
Marcus skrev inte ett ord till henne den kvällen. Han körde henne inte hem. Hon tog bussen tillbaka till Stockholm klockan elva, med jackan knäppt ända upp mot kylan som kom in genom ett trasigt fönster, och grät hela vägen utan att någon av de andra passagerarna tycktes märka det.
Skilsmässopapperna kom med posten sex veckor senare. Elin skrev under vid köksbordet där allt hade börjat, i lägenheten som snart skulle säljas, och lade pennan bredvid det undertecknade pappret utan att läsa igenom det en gång till. Genom fönstret såg hon höstlöven virvla ner över gården, och för första gången på månader kände hon inte efter telefonen i fickan för att se om någon skrivit till henne. Hon satt bara kvar vid bordet, i lägenheten som snart skulle vara någon annans, och lät tystnaden vara precis så tom som den var.
