Solveig Ahlgren höll upp kameran mot ljuset som föll in genom fönstren i Fisksätra folkets hus, och hon visste inte ännu att bilden hon just tagit skulle bli den enda kvarlevande i familjen efter det som hände sen.
Hon var arton år, praktikant på en lokaltidning i Nacka, och hade fått låna redaktionens Hasselblad för en helg. Uppgiften var enkel: fotografera "vardagsliv" till en artikel om förorten. Hon gick runt med kameran runt halsen som ett riktigt proffs, kände lukten av kanel och nybakat från konditoriet på hörnet, hörde radion från en öppen balkongdörr spela Abba på repeat.
Det var på gården bakom huset hon fick syn på honom — en man i sextioårsåldern, i grå kavaj trots värmen, som satt på en parkbänk med en anka i knäet. Inte vilken anka som helst. Han berättade, lite generad över att en flicka med kamera stannade och stirrade, att han hittat ägget för sex år sen, kläckt det i en skokartong under sitt köksbord, och att fågeln sen dess trodde att han var dess mor. Den följde honom till affären. Den satt med honom på bänken varje eftermiddag klockan fyra, som ett möte ingen ställt in.
Solveig tog bilden. Mannen log mot linsen med den där osäkra värdigheten som folk har när de vet att något löjligt om dem just blivit odödligt. Hon frågade inte ens om hans namn — det var praktik, hon hade tolv bilder kvar på rullen och en buss att hinna.
Fyrtioett år senare, i mars 2015, hittade hennes son Anders lådan på vinden i huset i Fisksätra, efter att Solveig gått bort av stroke i februari. I lådan låg hundratals kontaktark, avklippta negativremsor i plastfickor, och längst ner — inplastad, som om hon vetat att den var värd att skydda — bilden av mannen och ankan.
På baksidan, med Solveigs spretiga handstil: "Anka-mannen. Fisksätra. Han sa att hon hette Doris."
Anders visste ingenting om sin mors ungdom som fotograf. Han visste att hon senare blivit ekonomiassistent på Vattenfall, att hon gift sig med hans far Kjell och skilt sig fem år senare, att hon i tjugo år knappt nämnt kameran alls. Det fanns en tystnad kring den perioden som han som barn aldrig ifrågasatt — man frågar inte varför ens mamma slutade göra det hon älskade, man antar bara att livet blev som det blev.
Han skulle förstå varför först senare den våren.
Det var hans faster Birgitta, Solveigs yngre syster, som till slut berättade det vid köksbordet i lägenheten på Södermalm, med en kopp kallnat kaffe framför sig som ingen av dem rörde. Solveig hade slutat på tidningen samma höst bilden togs — inte för att hon ville, utan för att redaktören, en man vid namn Torsten Wiik, hade sagt till henne att kvinnliga fotografer "distraherade" på fältet och att hennes plats bättre passade i mörkrummet, framkallande andras bilder. Hon hade protesterat en gång. Hon fick inte protestera en andra.
— Hon skickade in den bilden till en tävling, sa Birgitta och rörde om i kaffet utan att dricka det. Fotografitävlingen på Liljevalchs, 1975. Anka-mannen. Den kom med i finalen. Och just den veckan bad Torsten henne skriva under ett papper — att alla bilder tagna under praktiken tillhörde tidningen. Retroaktivt. Hon fick aldrig se pengarna om den vann, fick aldrig sätta sitt namn på den i katalogen. Hon skrev under för att hon var arton och trodde att man var tvungen.
Anders kände igen namnet Torsten Wiik. Tidningen fanns kvar, om än under ett annat bolagsnamn efter tre sammanslagningar, och arkivet — insisterade Birgitta — låg fortfarande hos dem, i en källare på Hantverkargatan, tillsammans med tusentals andra outnyttjade bildrättigheter från sjuttiotalet som ingen längre brytt sig om att sortera.
Anders är i grunden inte en man som söker upprättelse. Han jobbar som mätningsingenjör i Sundbyberg, betalar sina räkningar i tid, retar sig sällan upp offentligt. Men han hade den där bilden i handen, inplastad efter fyrtio år, och han hade sin mammas handstil på baksidan, och han tänkte på hur hon i tjugo år aldrig ens tagit fram en kamera på hans egna barndomsfoton — hur hans far alltid stod med apparaten, aldrig hon.
Han ringde tidningens juridiska avdelning på måndagen. En kvinna som hette Nadja svarade, ung röst, förvirrad över frågan. Hon lovade återkomma. Det tog tre veckor och två påminnelsemejl innan någon över huvud taget öppnade den gamla pärmen från 1974 i källararkivet på Hantverkargatan.
Det var till slut inte ett samtal utan ett brev som avgjorde saken — ett brev från bolagets nuvarande chefsjurist, en man som aldrig träffat Torsten Wiik och inte visste vem han var, men som såg exakt vad avtalet innebar när han läste det med moderna ögon: ett dokument utan giltigt vederlag, undertecknat av en minderårig-lik praktikant utan vårdnadshavares medgivande, gällande upphovsrätt som enligt då gällande praxis ändå tillföll fotografen om inte annat uttryckligen avtalats vid varje enskilt uppdrag.
Bolaget erbjöd sig att formellt återlämna upphovsrätten till bilden till dödsboet, och — som en gest, skrev juristen försiktigt, inte som erkännande av skadeståndsskyldighet — ett engångsbelopp på sjuttiofemtusen kronor, motsvarande vad tävlingsvinsten skulle varit justerad för inflation.
Anders tackade inte ja direkt. Han åkte till Fisksätra, till gården bakom folkets hus som numera var ombyggd till en lekpark med gummiasfalt, och satt på en bänk där han gissade att den gamla bänken en gång stått. Han försökte föreställa sig sin mor vid arton, med Hasselblad runt halsen, innan Torsten Wiik, innan Kjell, innan tystnaden.
Sen ringde han juristen tillbaka och sa ja — men bad om en sak till, utöver pengarna: att bilden, med Solveigs namn under, skulle skänkas till Fotografiska museets samling om sjuttiotalsfotografi från Stockholms förorter, med en skylt som angav henne som fotograf. Inte anonymt. Inte "okänd upphovsman, 1974", som stod under så många andra bilder från den tiden.
Papperen skrevs under i maj. Anders behöll originalnegativet — det låg, framkallat äntligen i fullformat, i en enkel svart ram på hans hylla i Sundbyberg — men lämnade en högupplöst kopia och upphovsrättsintyget till museet, tillsammans med Birgittas vittnesmål nedtecknat och bestyrkt av notarie.
Utställningen öppnade i september. Anders stod framför bilden med sin egen dotter, tolv år, som tyckte att ankan var det roligaste hon sett, och läste skylten högt för henne: "Doris och hennes ägare. Fotograf: Solveig Ahlgren, 1974."
Ingen kom och bad om ursäkt. Torsten Wiik hade varit död sedan 2003. Men skylten stod där, under museets vita spotlights, med hans mammas namn stavat rätt för första gången på fyrtioett år, och det var, tänkte Anders, precis så mycket rättvisa som gick att få tag i nu.
