Sommaren var på väg mot sitt slut, och äppelträden på gården hade redan börjat tappa de första omogna frukterna. Marianne stod vid köksfönstret i huset i Vaxholm och räknade dem: sju stycken på gräsmattan, ett på trappan. Hennes man Torbjörn hade planterat de träden för arton år sedan, samma år som deras dotter Ingrid gifte sig med Kristoffer.
Verkstaden hade också varit Torbjörns. En liten bilverkstad utanför Vaxholm, tre lyftar, ett kontor med kaffebryggare som aldrig stängdes av. När Torbjörn dog för fem år sedan gick verkstaden formellt till Ingrid — men det var Kristoffer som skötte allt. Kunderna. Bokföringen. Mekanikerna. Marianne hade själv sett till det: hon litade på sin svärson, han var duktig med både händer och siffror, och Ingrid hade aldrig haft intresse av motorer.
— Mamma, sätt dig, sa Ingrid den där tisdagskvällen i augusti och sköt fram en kopp kaffe hon knappt rört. Vi måste prata om verkstaden.
Marianne satte sig. Genom det öppna fönstret hördes grannens hund skälla åt något, förmodligen en igelkott som rotade i komposten. Radion i vardagsrummet stod fortfarande på, ett väderprogram som lovade regn till helgen.
— Kristoffer har… han har ordnat om ägarskapet, sa Ingrid och vred kaffekoppen mellan händerna utan att dricka. Han sa att det var bättre skattemässigt att verkstaden stod på honom ensam. Jag skrev under några papper i våras. Jag trodde det bara var en formalitet.
— Och nu?
— Nu säger han att han funderar på att sälja. Att flytta till Göteborg med… med en annan.
Marianne kände hur kaffekoppen blev tung i handen. Inte för att hon blev förvånad över otroheten — hon hade märkt hur Kristoffer under det senaste året kommit hem sent, hur han lade ner mobilen så fort någon kom in i rummet. Det som fick henne att sätta ner koppen med ett skarpt klick mot fatet var det andra: verkstaden. Torbjörns verkstad. Den som skulle gått till Ingrid och till barnbarnen, till sexåriga Elias som redan älskade att stå bredvid mekanikerna och titta på när de bytte olja.
— Har du papperna kvar? Kontraktet du skrev under?
Ingrid nickade och hämtade en mapp ur sin väska. Marianne bläddrade igenom den vid köksbordet, med glasögonen nerskjutna på näsan. Överlåtelseavtal, daterat i mars. Ingrids underskrift, snirklig och osäker, som om handen darrat.
— Det här skriver vi inte under på än en gång, sa Marianne. Vi går till en jurist. I morgon.
Juristen hette Bengtsson och hade sitt kontor på Storgatan i Vaxholm, ovanför en optiker. Han läste igenom papperen två gånger, tog av sig glasögonen, gnuggade näsroten.
— Avtalet i sig är juridiskt giltigt, tyvärr. Men här, sa han och pekade med pennan, ni ägde verkstaden gemensamt genom dödsboet efter er man, fru Lindqvist. Er andel av fastigheten och inventarierna gick aldrig in i överlåtelsen. Er svärson äger bolaget — men marken och byggnaden står fortfarande delvis skrivna på er.
Marianne kände något lätta i bröstet för första gången sedan tisdagen. Torbjörn hade, av gammal vana och försiktighet, aldrig lagt fastigheten i bolaget. Han sa alltid att mark och tak skulle stå kvar i familjen, vad som än hände med rörelsen.
— Så han äger verkstaden, sa Ingrid långsamt, men inte marken den står på.
— Precis, sa Bengtsson. Och utan giltigt hyresavtal med er, fru Lindqvist, kan ni säga upp nyttjanderätten. Med tre månaders varsel, enligt vad jag kan se i handlingarna.
De skickade uppsägningen samma vecka, rekommenderat brev till verkstadens adress. Kristoffer ringde inte. Han kom istället, en fredag i september, klädd i sin arbetsoverall med oljefläckar på ärmarna, och ställde sig i Mariannes trädgård med brevet i handen.
— Vad är det här för trams, sa han. Ni kan inte bara kasta ut mig.
— Jo, sa Marianne. Det kan vi. Sätt dig, Kristoffer, det finns kaffe.
— Jag vill inte ha kaffe. Jag vill veta vad ni tänker göra med verkstaden när jag är borta. Sälja den till någon främling?
— Nej, sa Marianne. Elias är sex år. Om tolv år kanske han vill lära sig yrket. Tills dess hyr vi ut lokalen till någon som sköter sig. Kanske till Anders som jobbat där i femton år — han har frågat om att ta över driften flera gånger.
Kristoffer stod tyst en stund, brevet skrynklat i näven. Elisas hund — nej, grannens hund igen — skällde bortifrån andra sidan häcken.
— Ingrid, sa han och vände sig mot sin fru som stått i dörröppningen hela tiden. Säg något.
Ingrid korsade armarna.
— Jag har sagt det jag hade att säga. Det stod i brevet.
Han lämnade gården utan ett ord till, dörren till bilen slog igen hårdare än nödvändigt. Två veckor senare flyttade han till Göteborg, ensam enligt vad grannarna berättade — kvinnan han pratat om hade tydligen tackat nej när hon förstod att verkstaden, hans enda egentliga tillgång, inte längre gav någon inkomst från fastigheten.
Anders tog över driften i oktober, med ett femårskontrakt som Bengtsson satte upp och som gav Ingrid och Elias tjugo procent av vinsten, öronmärkt på ett sparkonto tills pojken blev myndig. Marianne gick förbi verkstaden varje torsdag på väg till saluhallen, och stannade alltid till vid fönstret för att se lyftarna i arbete.
Äppelträden gav frukt igen följande sommar. Elias fyllde en hink med de som fallit, och Ingrid bakade paj av dem i köket där allt hade börjat, medan Marianne satt vid samma bord med samma stol och läste kontraktet en sista gång innan hon lade det i ett kuvert och skickade det till banken för säker förvaring.
