Jag heter Birgit Ohlsson och jag har städat trapphuset på Fabriksgatan i Örebro i sjutton år. Fyra våningar, tolv lägenheter, en hiss som fastnar mellan tredje och fjärde varje vinter när det är minus femton ute. Jag känner alla grannar på det där sättet man känner folk man aldrig bjuder hem: genom sopnedkastet, genom vilken post som kommer, genom vilka skor som står utanför dörren.
I 4B bodde Ingrid Lundmark. Sjuttiotvå år, änka sedan tolv år, en gulnad Volvo Amazon stod parkerad på gården som ingen längre körde. Hennes man hade dött av hjärtinfarkt en tisdag i mars, och sedan dess hade Ingrid levt ensam med en kanariefågel som hette Gustaf och en pärlstickad duk på köksbordet som ingen längre spillde kaffe på, för hon åt alltid stående vid diskbänken.
Jag visste att hon var sjuk innan hon sa det till mig. Man ser sånt. Hon bar samma kofta i tre veckor i sträck, hon slutade köpa den där kanelbullen från Ica på fredagar som hon annars alltid unnade sig. Och en dag i februari, när jag höll på att moppa golvet utanför hennes dörr, kom hon ut i morgonrock klockan elva på förmiddagen och frågade om jag ville ha kaffe.
Det gjorde hon aldrig annars. Ingrid var artig men avvisande, en kvinna som höll folk på behörigt avstånd sedan maken gick bort. Så jag ställde moppen mot väggen och gick in.
Lägenheten luktade nyponsoppa och gammal parfym. På bordet låg ett anteckningsblock, blått omslag, det där märket som säljs på Dollarstore i tre-pack. Hon hade skrivit något i det, men vek ihop det snabbt när jag satte mig, som om hon skämdes.
"Cancern har spridit sig till levern", sa hon, och rörde om i kaffet fast hon inte hade socker i det. "Läkarna på USÖ ger mig kanske fyra månader. Kanske sex, om jag har tur."
Jag visste inte vad jag skulle svara. Man lär sig aldrig vad man ska säga när någon säger det där rakt ut, utan omsvep, som om hon läste upp en bussplan.
Hon berättade inte mer den dagen. Men efter det kom hon ut oftare när jag städade. Ibland bara för att fråga om vädret, ibland för att be mig ta in posten om hon skulle vara på sjukhuset. En gång bad hon mig vattna en pelargon hon hade på fönsterbrädet, en röd, alldeles vanlig, men hon pratade om den som om den var det sista levande hon hade ansvar för utöver Gustaf.
Jag frågade aldrig om hon hade barn. Det stod aldrig namn på några julkort i hennes brevlåda, förutom ett från en syster i Kristianstad. Men en dag, sent i april, kom en man i femtioårsåldern och ringde på hos henne. Han hade tunn portfölj under armen och en kavaj som var för varm för säsongen. Jag höll på att torka av räcket i trappan och hörde genom den halvöppna dörren att han presenterade sig som "familjens jurist", fast Ingrid aldrig nämnt att hon hade en advokat.
Han stannade i fyrtio minuter. När han gick, log han mot mig i trappan, det där leendet folk ger städerskor när de vill att man ska glömma att man såg dem.
Nästa gång jag pratade med Ingrid frågade jag rakt ut, för jag är den sortens människa som frågar. Hon satt vid köksbordet med anteckningsblocket framme, öppet den här gången.
"Han vill att jag skriver om huset i Kumla på honom", sa hon. "Han är min systerson. Enda familjen jag har kvar förutom min syster, som är sjuttionio och knappt kommer ihåg mitt namn längre."
Huset i Kumla var värt, enligt vad hon sa, ungefär två miljoner åtta hundra tusen kronor. Ett sommarställe hennes man byggt själv på sextiotalet, med egna händer, tegel för tegel, en generation innan bygglov betydde något särskilt. Systersonen, som hette Roland, hade redan ett anspråk klart: att hon skulle testamentera huset direkt till honom, i utbyte mot att han "skulle ta hand om henne" under det som var kvar.
Jag såg henne aldrig gråta över cancern. Men den kvällen, när jag kom tillbaka med sopor jag glömt kasta, hörde jag henne genom dörren prata i telefon med någon, förmodligen systern i Kristianstad, och rösten bröts på ett sätt jag inte hört förut.
"Han har inte ringt på tre år, Solveig. Inte ett kort, inte ett samtal när Bertil dog. Och nu kommer han med papper."
Jag stannade inte för att lyssna mer än så. Det är inte mitt jobb att lyssna på grannars gräl, bara att hålla trappan ren. Men jag bar med mig den meningen i flera dagar.
Sommaren kom, den där sena svenska sommaren med ljusa nätter som gör att man glömmer klockan. Ingrid blev svagare. Hemtjänsten kom två gånger om dagen nu. Roland dök upp igen i juli, den här gången med papper han ville att hon skulle signera framför ett vittne, en granne kanske, någon som "bara råkade vara där". Jag hörde honom fråga en av de andra hyresgästerna, Karlsson på tredje våningen, om han kunde skriva under som vittne "bara en formalitet".
Karlsson gjorde det inte. Han sa åt mig senare i tvättstugan att han tyckte det luktade illa, hela den där resan Roland gjorde fram och tillbaka bara när det gällde papper och aldrig när det gällde kaffe eller sällskap.
En torsdag i augusti, jag minns det för att det var samma dag som hela kvarteret hade fått ny sophämtning och containern stod fel placerad utanför port tre, gick Ingrid till en advokatbyrå på Drottninggatan. Jag vet det för att hon bad mig följa med som stöd, inte som vittne, bara för sällskapskap i väntrummet. Hon var för svag för att gå själv den sträckan.
Advokaten hette Cecilia Ström. Ung kvinna, kanske trettiofem, med ett kontor som luktade nybryggt kaffe och pappersark. Ingrid satt där i över en timme. Jag väntade utanför med en kopp automatkaffe som smakade som varmt vatten med aning av något brunt.
När hon kom ut hade hon en mapp under armen, brun, med byråns logga i guldtryck på framsidan. Hon höll den hårt, som om vinden kunde ta den ifrån henne fast vi var inomhus.
"Jag har ändrat testamentet", sa hon till mig i hissen ner. "Huset i Kumla säljs. Pengarna går till Barncancerfonden och till min syster. Roland får ingenting. Inte en krona, inte en tallrik ur mitt bo."
Jag frågade varför hon berättade det för mig av alla människor.
"För att du är den enda som frågat mig hur jag mår utan att först fråga om huset", sa hon.
Roland kom förbi lägenheten en vecka senare. Jag stod i trappan med min vagn full av städmaterial när han ringde på och ingen öppnade, för Ingrid låg på Universitetssjukhuset vid det laget, inlagd permanent. Han ringde igen. Och igen. Till slut vände han sig mot mig, den där kavajen fortfarande för varm för vädret, och frågade om jag visste var hon var.
Jag sa att det inte var min sak att veta.
Han for förbi sjukhuset ändå, det fick jag höra senare av hemtjänstpersonalen som också kände Ingrid. Han stod utanför avdelningen och bad att få komma in. Ingrid, som knappt orkade lyfta armen den sista veckan, bad sköterskan säga att hon inte ville ta emot honom.
Han fick aldrig träffa henne igen.
Ingrid Lundmark gick bort en söndagsmorgon i september, elva dagar innan hon skulle fyllt sjuttiotre. Jag fick veta det av Karlsson, som hört det av hemtjänsten. Begravningen hölls i Örebro, liten, tyst, bara systern Solveig, några grannar och jag, för hon hade skrivit mitt namn på en lapp bland sina papper: "Birgit får gärna komma, om hon vill."
Huset i Kumla blev sålt tre månader senare för två miljoner nio hundra femtio tusen kronor. Pengarna gick precis dit hon bestämt, det bekräftade advokat Ström när jag av ren nyfikenhet ringde för att fråga om gåvan till Barncancerfonden verkligen genomförts. Roland dök aldrig upp igen på Fabriksgatan. Jag hörde att han skickade ett brev till advokatbyrån och bad om att få bestrida testamentet, men det gick ingenstans, för Cecilia Ström hade sett till att allt var vattentätt, dokumenterat, bevittnat av folk som inte hade något att vinna.
Gustaf kanariefågeln bor numera hos mig. Jag tog honom för att ingen annan frågade efter honom, och för att jag inte orkade se buren stå tom i en lägenhet som redan höll på att tömmas på allt annat. Han sjunger på morgnarna, mest när solen träffar fönstret i köket, och jag har fortfarande den där pärlstickade duken, den Ingrid gav mig veckan innan hon åkte in för sista gången, ihopvikt i en papperskasse från Åhléns hon sagt jag skulle ha "eftersom ingen annan skulle uppskatta den ändå".
Jag vet inte om det var rätt av henne att stänga ute Roland helt. Det är inte min sak att döma familjer jag bara sett i trapphusets belysning. Men jag vet att hon dog med ett papper undertecknat på hennes egna villkor, inte på någon annans, och att den mappen från Drottninggatan låg kvar på hennes nattduksbord ända till sista dagen, som ett bevis hon ville ha nära sig.
