Jag heter Birgitta Falk och bor på Kungsholmsgatan i Karlstad. Det var en torsdag i början av december, snön föll blöt och det luktade våt ull i trapphuset. Jag skulle slänga flaskor i containern på baksidan när jag hörde ett ljud från cykelförrådet – inte ett jamande, mer som ett pip, tunt och ihärdigt. Jag blev stående med påsen i handen. Dörren till förrådet stod på glänt, och därinne lyste en ficklampa.
Arvid Lundberg satt på huk i hörnet. Han är den där sortens man som brukade undervisa i svenska på högstadiet innan han gick i pension – smal, lite böjd, alltid med en bok i bakfickan. Nu höll han upp telefonen mot en grå katt som låg på en gammal badhandduk. Bredvid henne fyra små mörka klumpar, nästan orörliga.
Jag sa inget. Bara stod där i dörröppningen medan han pratade i telefon.
— Ja, det är din katt, sa han med den där lugna rösten han har. — Hon har fått fyra ungar i cykelförrådet.
Hans hand med ficklampan sänktes en aning. Katten gav ifrån sig ett matt ljud.
— Så du menar att jag ska låta naturen sköta det? frågade han efter en stund. — Nej, jag ringer inte igen. Hej då.
Han tryckte bort samtalet och satt kvar. Sedan upptäckte han mig. Jag höll fortfarande i påsen med flaskor.
— Hoppsan, sa jag. — Jag skulle bara slänga glas.
— Det är lugnt. Kom in en stund.
Jag ställde ifrån mig påsen vid dörren. I ljuset från hans telefon såg jag kattens röda halsband. Arvid vände på det med två fingrar. En liten metallbricka med ett telefonnummer, ingraverat.
— Hon heter Siv, sa han. — Ägaren vill inte ha henne. Hon sa att hon är för gammal och för sjuk. Och att kattungarna inte är hennes problem.
Han såg inte arg ut, bara trött. Som när man stått för länge i en kö och till slut bestämmer sig för att stå kvar ändå.
Jag sa något dumt om att det finns mycket folk som inte borde ha djur. Sedan gick jag upp igen. Men jag glömde inte katten.
Redan nästa morgon såg jag Arvid komma upp från källaren med en liten kastrull i handen. Han mötte mig vid hissen.
— Havregrynsgröt, förklarade han. — Hon behöver äta ordentligt.
Han berättade att han ringt sin dotterdotter i Göteborg, Maja. Hon skulle komma på lördag med en låda och en riktig kamera. De skulle fota kattungarna och lägga upp på nätet.
— Ingen adress, sa han. — Bara bilder och telefonnummer.
Han höll kastrullen med båda händerna, som om det var viktigt att inte spilla en droppe.
På fredagen hörde jag ett annat samtal. Jag var i tvättstugan och sorterade lakan när röster trängde genom väggen från cykelförrådet. Först Arvids lugna stämma, sedan en kvinnas – vass, avbruten.
— Det där är inte mitt ansvar längre. Hör du vad jag säger?
— Jag hör vad du säger, svarade Arvid. — Men det var din katt när hon blev dräktig.
— Ska du anmäla mig också? Ska du stämma mig på kattbidrag?
Jag hörde steg på betonggolvet. Sedan blev det tyst. När jag kom ut ur tvättstugan stod Arvid kvar vid dörren. Han rättade till en hänglås som satt snett. Han log inte.
— Det där var Camilla, sa han. — Hon bor på våning två. Jag tror jag såg henne på Systembolaget i vintras. Nu ville hon att jag skulle skicka katterna till ett katthem i Örebro.
Han vred om nyckeln till förrådet en gång till. Som om det behövdes.
På lördagen kom Maja. Hon är tjugotre och pluggar till veterinär i Göteborg. Hon hade en tygkasse full med små handdukar och en påse mjuk kattmat. Jag mötte dem i trappan.
— Det är som ett dagis där nere, sa hon och filmade med mobilen. — Morfar har döpt dem efter väderstreck: Norr, Söder och så vidare.
Arvid rynkade pannan.
— Bara tillfälligt. Tills vi hittar hem.
— Ska ni lägga ut på Blocket? frågade jag.
— Jag gör det, sa Maja. — Morfar vet inte hur man laddar upp fler än en bild.
Hon var lite glad i rösten, som folk blir när de får hjälpa till med något som känns större än en vanlig lördag.
Det var Sven i trean som kom med idén om kattbidrag. Han satt i trappan utanför entrén och rökte pipa, trots att det är förbjudet. Han pekade på förrådsdörren med munstycket.
— Om hon inte ville ha kullar, sa han, — fick hon väl sterilisera kattstackarn. Nu får hon fanimej betala. Ge henne en räkning, Lundberg. Fyra ungar. Tvåhundra i veckan.
Arvid skakade på huvudet.
— Jag vill inte ha hennes pengar. Jag vill att hon ska se dem en gång till.
Men Sven spred historien vidare ändå. Någon la en lapp på anslagstavlan i porten: ”Kattungar söker hem. Akut. Ring Arvid, 6 tr.” Någon annan satte ut en skål med torrfoder innanför dörren. Det luktade fisk i hela trapphuset i tre dagar.
Under tiden växte ungarna. Siv gick från att ligga stilla till att gå korta rundor runt lådan. Arvid bar ner en fickradio till förrådet och lät den stå på P4 Värmland på låg volym. Han sa att katten verkade mindre stressad av röster.
Jag såg honom sitta där på en pall, med knäna i en konstig vinkel och en bok som vilade mot lådan. Han läste högt ur ”Mästerdetektiven Blomkvist” för kattungarna. Inte för att de förstod. Mer för att Siv skulle vänja sig vid hans röst.
Och det var då Camilla kom tillbaka. Jag stod vid postfacken och såg henne kliva in genom porten. Hon hade svart dunjacka och en tygväska från något gym. Håret var uppsatt hårt, nycklarna hängde i en snodd runt handleden. Hon gick inte mot hissen. Hon gick mot förrådet.
Jag följde efter, inte direkt, mer som att jag skulle dit för att hämta min cykel. Dörren stod öppen. Arvid sa inget. Camilla stod i dörren och tittade på katten.
Siv reste sig inte. Hon bara stannade där på handduken och såg på Camilla. Inte rädd. Inte glad. Som om hon väntade.
— Det var inte meningen att det skulle bli fyra, sa Camilla till sist.
— Det är ofta så med katter, svarade Arvid.
Hon gick inte in. Jag fattade att det handlade om något mer än kattungar. Det syntes i sättet hon höll väskan – för hårt, liksom upptill, som om den innehöll en ursäkt hon inte visste hur hon skulle lämna ifrån sig.
Jag låtsades hitta min cykel och gick därifrån. Men jag hörde ändå det sista.
— Ni får inte lägga ut bilder, sa Camilla. — Jag vill inte att folk ska veta.
— Det är redan gjort, svarade Arvid. — Tjugotre personer har hört av sig. Två vill ha samma kattunge.
Hon gick. Snabba steg uppför trappan, sedan slog en dörr på andra våningen.
Kattungarna slutade vara fyra efter nio dagar. Maja kom med en familj från Hammarö som tog två stycken, den grå och den svartvita. Hon fick dem att fylla i några frågor på mobilen. Arvid stod bredvid med en bunt papper – vaccinationsintyg, avmaskningstabletter, en lista på vad kattungarna ätit.
— Bara en sak, sa han till pappan. — Om det inte funkar, ta med dem tillbaka. Hit. Inte när det är svårt.
Mannen skrev under. Hans dotter, kanske nio, höll en kattunge mot bröstet och sa ”Kanel” om och om igen. Katten jamade en gång. Sedan bar hon ut den till bilen.
Två kvar. Siv gick fram och tillbaka framför lådan. Hon buffade huvudet mot Arvids ben. Han satte sig på pallen och sa inget på länge.
Det var då han bjöd in mig som vittne. Inte till något juridiskt, försäkrade han. Bara för att det kändes tryggare när Camilla skulle komma och titta på kattungarna. Jag tackade ja. Delvis för att jag ville se hur det skulle sluta.
Camilla dök upp en tisdagskväll. Hon ringde på min dörr och frågade om Arvid var hemma. Jag följde med henne upp. Vi gick inte in i hans lägenhet, utan stod i dörren till köket. Arvid dukade med två termosar och en skål pepparkakor. Som om han väntat sig besök.
— Gå in, sa han. — Siv är i vardagsrummet.
Camilla gick förbi honom. Jag stannade i hallen. Genom dörröppningen såg jag henne böja sig ner. Siv låg i en korg, inte i lådan längre. Camilla satte sig på golvet, med dunjackan kvar på. Katten reste sig, gick fram och nosade på hennes knä. Sedan hoppade hon upp i famnen.
Inget ljud. Bara en katt som lade sig tillrätta hos en kvinna som en gång lämnat henne.
— Jag har ringt veterinären, sa Camilla efter en stund. — De har en tid på torsdag. För sterilisering.
Hon sa det rakt ut, som om orden suttit fast i halsen och nu släppte.
— Bra, sa Arvid.
Han ställde en kopp kaffe bredvid henne på golvet. Det var krångligt, det syntes, men han ville inte störa katten.
— Ska vi få det på papper? frågade han.
Camilla svarade inte. Hon bara tittade ner på Siv. Så nickade hon, kort.
Det var då jag fattade att jag inte var där som vittne till något bråk. Jag var där som vittne till en slags överlämning. Inte av katten, utan av ansvaret.
På torsdagen kom hon tillbaka. Jag såg henne från mitt fönster. Hon bar Siv i en ny transportbur, blå tyg med nät. Hon stannade vid sin bil – en gammal Saab – och satte ner buren på motorhuven medan hon letade efter nycklarna. Siv jamade genom nätet. Camilla svarade, tyst, med munnen nära buren. Jag kunde inte höra orden.
Senare samma dag ringde Arvid på min dörr. Han höll i ett vitt kuvert.
— Jag behöver en underskrift, sa han. — Camilla vill ha det gjort ordentligt.
Vi gick in i mitt kök. I kuvertet låg ett tvåsidesdokument. ”Avtal om vårdnadsöverlåtelse av katt”, stod det överst. Camilla Sandberg, boende på våning två, åtog sig att betala alla veterinärkostnader för katten Siv från och med denna dag, inklusive sterilisering, vaccinationer och chipmärkning. Summan för återstående kostnader var specificerad: 2 400 kronor.
Jag läste det två gånger.
— Skriv under där, sa Arvid och pekade.
Jag skrev. Camilla kom in när jag satt med pennan. Hon såg på papperet, sedan på mig.
— Jag vill bara att det ska vara klart, sa hon. — Så att vi inte tjafsar om pengarna.
Hon skrev under med stora, kantiga bokstäver. Arvid skrev sist. Sedan la han papperet i kuvertet och gav det till henne.
— Då är det klart, sa han.
Camilla tog kuvertet, vek det en gång och stoppade det i innerfickan. Hon luktade svagt av katt.
— Jag har inga ungar kvar att lämna bort, sa hon. — Bara henne.
Hon gick ut. Jag såg henne sakta gå nerför trappan, med handen på räcket som om hon plötsligt blivit gammal.
Arvid stod kvar i min hall. Han tittade på min dörrmatta, som det står ”Hej” på.
— Siv fick en ny bricka, sa han. — Det står Camillas nummer på den nu. Inte mitt.
Så var det.
En vecka senare åkte jag och hälsade på min syster i Sunne. När jag kom tillbaka låg en papperslapp i min brevlåda. ”Tack för hjälpen. /C.S.” Ingen mer förklaring. Bara fyra ord.
Och det är här det tar slut. För berättelsen finns ändå kvar i detaljerna. I den trasiga lampan i cykelförrådet som Arvid aldrig bytte ut. I den lilla skålen med torrfoder som någon ställde in i hörnet och som stod kvar till långt efter att kattungarna flyttat. I lukten av kaffe och pepparkakor i hans kök.
Jag vet inte om Camilla besöker Arvid. Jag vet inte om Siv har vant sig vid att bo två trappor upp. Jag hoppas att hon mår bra. Men en sak vet jag med säkerhet: varje gång jag öppnar dörren till cykelförrådet, lyssnar jag. Det var där ljudet började.
Halvår senare hittade jag en avi i min brevlåda. Den var feladresserad – skulle egentligen till Arvid – men den hamnade hos mig. En kvittokopia från Värmlands Djursjukhus. På raden för behandling stod ”Kastrering, katt. Chippmärkning. Vaccination mot kattsnuva.” Belopp: 3 800 kronor. Betald. Under betalningsinformationen stod ett namn: Camilla Sandberg. Betalningsdag: 14 december. Samma datum som Arvid brukade berätta att han satt i förrådet och läste högt för kattungarna. Jag la avin i ett nytt kuvert och gick upp med den till Arvid. Han öppnade dörren med en bok i handen.
— Det där är ditt, sa jag.
Han tittade på kuvertet, sedan på mig.
— Nej, sa han. — Det där är Sivs.
Jag sa inget mer. Det behövdes inte. Jag gick ner igen. Dörren till cykelförrådet stod på glänt. Jag drog igen den utan att titta in. Ljudet av dörren som stängdes lät som ett ”piff”, kort och torrt. Sedan var det tyst i trappan igen.
