Restaurangen på Lilla Torg stängde inte förrän vid tolv, men klockan var bara halv nio och jag funderade redan på att gå hem. Novemberregnet smattrade mot fönstret. Vid bordet bredvid grälade ett par om vems tur det var att hämta barnen på fritids. Mitt rödvin hade hunnit bli varmt. Jag vred ringen med rosen runt fingret, som jag alltid gör när jag är trött.
Hon dök upp inifrån regnet, en tunn flicka med en korg med rosor. Kunde ha varit tio, kanske elva. Naglarna var nerbitna, skorna alldeles för tunna. Hovmästarn rörde sig mot henne, men jag lyfte handen. Hon fick komma till mitt bord.
En ros kostade femtio kronor. Jag tog två. Då stannade hennes ögon på min hand.
– Din ring är precis som mammas. Fast hennes sten är blå.
Mitt hjärta slog som om jag sprungit upp för trapporna i Turning Torso. Det där kan inte stämma, tänkte jag. Ringen var ett arvegods. Min mormor lät tillverka två exakt likadana ringar åt sina döttrar, en med rubin, en med safir. Rubinringen blev min, i sinom tid. Safiren hörde till min lillasyster, Marit. Hon försvann tjugofyra år tidigare.
– Vad heter din mamma? frågade jag.
Flickan backade ett steg och höll korgen som en sköld.
– Jag får inte prata med främlingar.
Hon var redan på väg ut genom dörren. Jag slängde två hundra kronor på bordet och sprang efter. Ute på Lilla Torg var det tomt. Bara våta kullerstenar och en svart luft som luktade varm glögg och blöt hund.
Jag kom tillbaka tre kvällar i rad. Satt vid samma bord, beställde en öl jag knappt rörde. Onsdagen var den fjärde kvällen. Hon stod vid cykelstället utanför entrén, korgen halvfull, håret klistrat mot kinden.
– Du är hon som frågade om mamma, sa hon.
– Ja. Jag tror att din mamma är min syster.
Hon stirrade inte, hon bara stod där och andades som om hon inte riktigt vågade tro mig. Sedan tog hon ett beslut, vände sig om och gick. Jag följde efter.
Vi gick förbi Gustav Adolfs torg, över kanalen, in bland bostadshusen bakom Möllevången. Jag gav henne min halsduk. Hon lindade den försiktigt över håret.
Marrans dörr stod på glänt. Lägenheten luktade cigaretter, yllefilt och gammal mat. På soffan i vardagsrummet låg en kvinna under två täcken. Hennes ansikte var insjunket, håret grått, men jag kände igen henne på en gång. Hon hette inte Marran längre. Hon hette Marit. Min lillasyster.
– Liv, sa hon. Jag trodde aldrig du skulle komma.
Hon försökte sätta sig upp, men hostan tog henne. Flickan ställde rosorna ifrån sig och hämtade ett glas vatten.
Vi pratade länge. Inte fint, inte städat. Marit berättade om Stefan. Om att hon flyttade med honom för hans skull, att hon bytte namn för att slippa skulden över att hon aldrig hört av sig. Och om hur det blev.
– Han sa att om jag kontaktade dig skulle socialen ta Tuva. Han visade mig ett brev från skolan där någon hade anmält oro. Han sa att det var mitt fel att vi var tvungna att gömma oss.
– Det fungerar inte så, sa jag. Socialen tar inte barn för att en mamma ringer sin syster.
Marit såg på mig, hårt.
– Du vet inte hur han lät.
Hon hade rätt. Jag visste inte. Men jag visste vad jag såg: Tuva med nerbitna naglar och för tunna skor, en tolvåring som sålde rosor i novemberregnet.
Jag stannade över natten. På morgonen ringde jag en kollega på familjerätten. Sedan ringde jag socialjouren. Sedan ringde jag läkaren som Marit träffat på sjukhuset och bad om ett akut intyg. Jag är advokat, inte superhjälte. Jag kunde inte trolla fram en dom på en dag. Men jag kunde se till att ett ärende om omedelbar vårdnad inleddes, och att Tuva fick bo hos mig under utredningen.
På fredagskvällen kom Stefan hem. Han luktade öl och var blöt i håret. Han såg inte på mig, bara på Marit.
– Vem är det där? frågade han.
– Hennes syster, sa jag och reste mig.
Han fnös. Gick in i köket, slet upp kylskåpet. Jag hörde hur han tog en burk.
– Du har inget här att göra, sa han med ryggen mot mig.
Jag öppnade min portfölj och lade en bunt papper på köksbordet. Han vände sig om.
– Vad fan är det där?
– Beslut om tillfällig vårdnad. Tuva bor hos mig från och med i dag. Här är läkarintyget om Marits tillstånd. Här är en kopia av anmälan till socialen. Originalen ligger hos tingsrätten.
Han tog pappren och rev sönder dem. Jag rörde mig inte.
– Det där var kopior, sa jag.
Han andades tungt. Knöt händerna. Jag lyfte telefonen, redan öppen på bankappen.
– Marits konto är stängt. Fyra hundra åttio tusen kronor står på Tuvas sparkonto. Du har ingen åtkomst. Inte till pengarna, inte till henne.
Jag vred telefonen mot honom så han såg saldot. Noll kronor på det konto han kände till. 480 000 på ett konto med Tuvas personnummer. Han stirrade på siffrorna, men inte länge. Sedan tog han ett steg mot mig.
– Du kan inte komma här och stjäla min dotter.
– Jag stjäl ingenting. Jag hämtar hem henne.
Han sparkade till en stol, slet åt sig jackan och slog igen dörren så hårt att den flög upp igen. Från grannen bredvid hörde jag en hund skälla.
Marit somnade igen. Tuva satt i fåtöljen med hörlurar, blicken rakt fram. Jag satte mig bredvid, sa ingenting. Det fanns inget att säga.
Två veckor senare dog Marit. I lunginflammation, som läkaren skrev, men egentligen av allt. Tuva stod bredvid mig på begravningen och höll en enda röd ros.
En vinter senare, när vi flyttade till en större lägenhet på Limhamn, hittade jag en skokartong bland Marits saker. Där låg ett brev, skrivet för tre år sedan, aldrig postat. Det stod bara några rader: “Om du ser en flicka med en blå sten i en rosring — ta hand om henne. Jag vet att du aldrig slutade leta.” Jag stoppade brevet i fickan och gick in till Tuva, som just hängt upp sin jacka. Hon frågade om vi kunde äta kanelbullar till middag. Jag sa att det kan vi.
