Klockan var tjugo över två och hela hallen luktade våt ull. Alva stod vid ytterdörren i nattlinne, grön regnjacka och gummistövlar på bara fötter. I vänsterhanden höll hon en bit falukorv.
— Ska du ut?
— Hans kartong blir blöt.
Hon sa det som om resten av världen kunde vänta. Regnet slog mot rutan, hårt, som om någon kastade ärter mot glaset.
Jag fattade inte allt, men jag tog ficklampan ur kökslådan och kattburen som grannen Inger lånat ut. Sedan gick vi ut i ovädret.
Hur vi hamnade där, mitt i natten, började nästan två månader tidigare med att falukorven försvann.
Först trodde jag att jag ätit den själv. En kväll var det en bit kvar, nästa morgon var den borta. Sedan försvann halva påsen med prästost. En torsdag kom jag på Alva med att bryta av en korvbit och stoppa i fickan på sin vindjacka.
— Alva.
Hon frös mitt i rörelsen, axlarna uppe vid öronen.
— Det är inte till mig.
— Du har den i handen.
— Det är till Saffran.
Fem minuter senare drog hon ut mig genom grinden, över gatan, till huset med den blå dörren.
Det huset var tomt sedan början av september. Familjen som bott där flyttade till Södertälje på en enda dag: flyttbil, killar i arbetshandskar, en barncykel som stack ut bakom en kartong. De sa till grannarna att huset skulle säljas, att mäklaren kunde komma med folk. Det gjorde folk också. Två gånger parkerade en bil med Stockholmsnumror utanför, en man i grå jacka mätte trappan med måttband.
Och på trappan satt en katt. Röd, med vita tassar och ett vänsteröra som hängde lite snett. Han satt med ryggen åt gatan och tittade på dörrhandtaget. Inte på bilarna, inte på människorna. På handtaget, som om dörren skulle öppnas om han bara höll kvar.
Alva sa med liten röst:
— Han har suttit där jättelänge. Jag ser honom från mitt fönster. Varje dag.
Jag ville säga något vuxet. Att katter vänjer sig, att han hittar ett nytt hem, att vi inte kan ta alla djur. Just då körde en bil förbi, och katten lyfte huvudet. Hela hans kropp gick framåt, mot ljudet. Bilen fortsatte nerför backen. Katten satte sig igen, lika stilla, med blicken mot handtaget.
Jag sa ingenting.
Alva hade tjatat om katt i två år. På sin sexårsdag, på julafton, på tisdagar vid frukostbordet. Hon ritade katter i kanten på matteläxan, knådade katter av lera, och alla såg likadana ut: rund skalle, fyra pinnar, svans som ett snöre.
Jag svarade som man ska göra: katter hårar ner, mat kostar pengar, någon måste tömma lådan. Hon sa att hon skulle borsta varje dag, att hon kunde äta färre lördagsgodis. En gång hämtade hon sin spargris och ställde på bordet.
Jag skakade på huvudet.
På våren, när jag bytte sängkläder, hittade jag en skokartong under hennes säng. I den låg en hopvikt handduk, en liten plastfisk och en boll.
— Vad är det här?
— En säng.
— Till vem?
— Vad tror du, sa hon lite irriterat. Till katten. Den måste ju ha någonstans att ligga när den kommer.
Kartongen låg kvar under sängen. Orörd.
Vi började gå till trappan varje dag. Först gick jag själv, medan Alva var på fritids. Sedan gick vi tillsammans efter mellanmålet. Hon bar vatten i en pet-flaska och var stolt som en ordningsvakt. Katten höll avstånd. Han backade tre steg, satte sig, väntade tills vi gått undan. Då åt han fort, utan att lyfta blicken, och gick tillbaka till dörren.
Alva satt på huk en bit bort och pratade med honom.
— Saffran, idag fick vi fiskpinnar i skolan. Du hade inte velat ha dem.
Katten blinkade.
— Saffran, fryser du inte? Det är kallt ute.
Det blev kallt på riktigt. I slutet av oktober var gräset vitt om morgnarna, och det låg tunn is i vattenpölarna som Alva trampade sönder med stövelspetsen. Vi slog på elementen, jag packade fram vinteroveraller ur klädkammaren. Och katten satt kvar på betong.
Grannen Inger hängde över staketet en eftermiddag med en trädgårdssäck i handen.
— De tog aldrig in den, sa hon. Han bara dök upp för tre-fyra år sedan. De gav honom mat ibland, men när flyttbilen gick var han inte deras. Vildkatt, sa de. Han överlever.
Inger tittade mot huset.
— Överlever, sa hon igen. Bekvämt ord.
Vi ställde en flyttkartong på trappan, dubbel botten, öppningen mot väggen. Jag la i en gammal filt och en sten ovanpå så att den inte skulle blåsa iväg. Katten gick två varv runt. Nosade på ena hörnet. Tittade in i öppningen som man tittar in i någons hall när man inte är bjuden. Sedan la han sig bredvid.
Inte i. Bredvid.
— Varför går han inte in?
— Han vill nog se om de kommer tillbaka.
Det var det ärligaste jag kunde säga. Alva grät inte, men hon gick och hämtade papper och en spetsig blyertspenna. Hon skrev som sjuåringar skriver: stora bokstäver, hårt tryck, ett E som vände sig åt fel håll.
OM NI KOMMER TILLBAKA TA KATTEN HAN HAR VÄNTAT FÖR LÄNGE
Vi tejpade lappen på den blå grinden. Den hängde i tre dagar, tills regnet löste upp den.
Jag beställde en kattbädd en kväll när Alva somnat. Rund, höga kanter, luddigt underlag. 349 kronor plus frakt. Alva bevakade paketspårningen bättre än jag bevakat ett förlossningsdatum. När PostNords app sa att paketet fanns att hämta, hittade hon sina båda vantar direkt, vilket aldrig händer. Hon bar kartongen själv, den var nästan större än hon, och hon gick lite på snedden utmed trottoaren.
Vi la bädden inne i flyttkartongen och vek filten runt. Katten såg oss från andra sidan busken, och minen var inte nådig.
— Vi går, sa jag. Han kommer inte när vi står här.
Vi backade till grinden. Katten gick fram till kartongen. Nosade länge på kanten. Så satte han en tass i bädden, sedan den andra. Trampade runt, som katter gör när de undersöker om värmen är sant. Sedan sjönk han ihop. Inte på helspänn, inte beredd att rusa. Han rullade ihop, la svansen över mulen och slöt ögonen.
Den blå dörren var en meter bort. Han tittade inte på den.
Alva höll hårt om mina fingrar.
— Mamma, han sover.
Jag svarade inte. Det fanns en klump i halsen som handlade om att en levande varelse slutar vänta inte för att det känns bra, utan för att orken tagit slut.
Natten till torsdagen spolade himlen ur. Inte det där stilla höstregnet, utan ett som står i gräsmattan och knackar på fönsterblecket i timmar. Jag vaknade vid två. Ljuset var tänt i korridoren. Alva stod vid ytterdörren i pyjamas och gummistövlar, bara ben, en bit falukorv i handen.
— Vart ska du?
— Till Saffran. Kartongen blir blöt.
— Alva, klockan är mitt i natten.
— Än sen. Han bryr sig inte om det är natt eller dag.
Vi gick ut tillsammans. Jag med paraply och Ingers kattbur, hon med resten av falukorven i näven. Katten satt i kartongen och drog tassarna under sig. Filten under honom var torr, men sidorna började mjukna och falla ihop.
Han såg på oss.
Jag ställde buren på trappan, öppnade luckan, tog två steg bakåt, utan att tro på det.
Han reste sig. Sträckte på ryggen. Gick förbi mig, förbi Alva, förbi den öppnade buren — och stannade. Vände sig mot den blå dörren en sista gång. Regnet rann utmed betongen. Sedan gick han in i buren själv.
Hemma försvann han bakom tvättmaskinen och satt där tills morgonen. Jag drog inte fram honom. Jag ställde vatten och en skål bredvid, gick och la mig. Alva låg i sin säng med ett öga öppet, det är jag säker på.
Klockan sju väckte hon mig genom att dra i min axel och andas rakt in i mitt öra.
— Mamma. Mamma! Kom. Du måste smyga.
Katten låg i hennes rum. Inte i den nya bädden från trappan, som vi ställt vid elementet. Inte i sängen. Han sov i skokartongen, på den hopvikta handduken, bredvid plastfisken.
Den kartongen hade stått under hennes säng sedan i våras.
Alva satte sig på huk med hakan i händerna och tittade på honom i fem minuter utan att röra en muskel. Sedan sa hon med den där sakliga rösten som barn i sjuårsåldern använder när de fattar beslut:
— Nu. Nu är du hemma.
Katten vaknade inte.
På måndagsmorgonen tog jag fram datorn medan Alva fortfarande låg på golvet bredvid katten. Jag loggade in på Jordbruksverkets sida, skrev in chipnumret som veterinären på Örebro djursjukhus läste av, och bytte ägaruppgifterna. Fyrtio kronor, betalade med Swish. Sedan fäste jag ett halsband runt hans hals, en tunn ljusblå med en liten graverad bricka: Saffran Ek, vår adress, vårt telefonnummer. Alva höll honom medan jag knäppte spännet.
Två dagar senare stod en kvinna i grön täckjacka vid vår grind. Hon klev av cykeln och frågade om vi hade sett en röd hankatt. Hon kom från det blå huset.
Alva lyfte Saffran i famnen. Han hängde som en trasa över hennes arm och tryckte nosen mot hennes hals. Kvinnan sträckte fram handen. Saffran vände bort skallen.
— Det här är vår katt nu, sa jag. Adressen står i halsbandet.
Hon tittade på brickan. Stoppade händerna i fickorna.
— Jaha, sa hon. Då vet jag.
Sedan vände hon cykeln och gick.
Grinden till det blå huset har fått nya ägare nu. Det står en annan bil på uppfarten, och någon har börjat riva den gamla bersån. I vår tvättstuga står två matskålar. I badrummet ligger en rosa borste som inte är vår. Mina svarta tröjor är fulla av röda hårstrån som ingen klädroller tar.
Jag skrev ut registreringsbeviset och satte fast det på kylskåpet med en magnet från Idre Fjäll. Alva la plastfisken bredvid dörren till tvättstugan. Det var fredag. Saffran sov i skokartongen.
